Jag hade det väldigt tufft i början, inte nog med att det var slitigt i stallet som jag var i, när jag åkte i väg för en förhoppningsvis underbar praktik fick jag redan första dagen en "smäll". Har aldrig blivit så förudmjukad, nertryckt och mått så dåligt på jag vet inte hur länge.. fick höra hur dålig jag var, att jag inte kunde något. Från den punkten tändes den där grinstan som så länge velat komma ut, jag började ifrågasatta mig själv och insåg att jag kan rida, jag kan hantera hästar "jag kan göra vad fan jag vill, så länge jag tror på mig själv!" och off i go. Stod på mig, gick den tuffa vägen, hantera alla nedtryckningar och tillslut när jag äntligen fann vägen i rätt riktning så fick dem som vart så taskiga mot mig ett riktigt bakslag! Jag var större och starkare, jag var och är grym på det jag gör, jag menar jag och vi hanterar ett djur på flera hundra kilon utan att ge dem stryk varje dag, vi hanterar dem på ett bra och harmoniskt sätt. Det, det är jag så jäkla stolt över!! Jag har och visar fortfarande att jag klarar mig utan dem, jag kan stå på egna ben och komma såå mycket längre på att glädjas åt andra, vara hjälpsam och glad. Jag började inte rida på ridskola, utan började med privatlektioner och har bara haft hästar som testat, stegrat och vart så speciella att hantera, men jag gav aldrig upp och jag tror att jag behövde gå den vägen för att se hur stora hästar verkligen är och vad dem är kapabla tilll.

 

Man behöver inte vara någon man inte är, för att passa in, man passar in genom att vara den man är. Men för att klara allt skit som folk kastar på en, så måste man först försöka acceptera sig själv. Jag tror och vet att alla kan göra det dem vill i livet, men som sagt... man får inget gratis, vill du komma långt så får man kämpa med blodsvett&tårar för det.