Trivs såå bra här på Wången, men häst längtat har man allt. Dem första veckorna var hemska- utan Rodi? Hur klarar jag mig? Vill mer än allt ta med honom upp om jag får igenom stipendiumena, folk tycker jag är helt dum i huvudet som vill ha med honom upp. "han är 23 år, satsa på nån yngre". Finns inte många som förstår hur jag känner, bara dem närmste vännerna här uppe till meg. Jag hade bara tänkt att ha med honom här uppe och ha kul, inte ställa några krav utan vara ha han här och se han varje dag skulle skina upp den muliga dagen.

Hästar är inga leksaker, maskiner eller nån sak du bara kan driva på. Det är våra vänner, kanske till och med bästavän men framför allt våra familjemedlemmar. Jag står för att jag vill ha Rodi här uppe, han är inte min egna men har känts som det. Jag har sett han åldrar sen 2010 och ändå är han en sån kämpe för sine ryttare. Visst vill jag satsa på tävlingar och sånt, men det har jag redan chans att göra med hästarna här uppe, jag har hela livet framför mig, medans Rodi inte har hur många år kvar som helst. Sa det så ch säger det igen- den dagen han lämnar oss, kommer jag aldrig bli hel igen. Så är det. Usch, får klump i halsen så fort jag tänker på det.

För mig har han och betyder så mycket för mig, kan rabbla upp hur mycket saker som helst om VARFÖR.. Denna ljuslykta ska skina länge till<3